Den kapitalistiska ekonomin är planlös. Den saknar riktning, annat än den riktning som den får av den hägrande profiten; den saknar plan, annat än den plan som den påtvingas när kapitalen möter varandra i kampen om världen.
I kapitalismens gryning fanns det inga monopol. Det fanns inga storföretag med en omsättning motsvarande ett medelstort land. I sin gryning kännetecknades kapitalismen av den fria konkurrensen. Denna epok var dock på förhand dömd att sluta, eftersom varje mindre företag var tvunget att växa för att inte gå under – jakten efter profit skärpte konkurrensen och för att utöka sina marknadsandelar var varje företag tvunget att växa; de som stod still blev utkonkurrerade. Så påbörjades koncentrationen av produktionen och ägandet i allt färre händer; så övergick efterhand den fria konkurrensen till monopolkapitalism – kapitalismen övergick till sitt imperialistiska stadium.
I detta stadium, där konkurrensen inte försvunnit utan skärpts och där profitmotivet är lika pressande som alltid, lever vi nu. Lika mycket som då behöver företagen växa. Lika mycket som då behöver profiten öka. Detta är kapitalismens riktning. Detta är den enda plan den kan ha.
Eftersom profiten är kapitalets enda riktning söker sig det också dit, där det kan göra störst profit. Kapitalen söker sig utanför de egna länderna, när profiten är större på andra ställen. Här stöter emellertid kapitalen på andra kapital; storföretagen möter andra storföretag som är ute i samma ärende – alla söker hela tiden större och större profit. Denna strävan är oändlig – i motsats till världen, som är ändlig och har ett slut.
Logiken är lika skrämmande som den är obönhörlig: När storföretagen inte längre kan expandera på nya marknader måste de ta marknadsandelar av varandra. De måste växa på varandras bekostnad och i denna kamp ger sig ingen frivilligt.
I takt med att konkurrensen, som under monopolkapitalismens epok höjts till nya höjder, skärps, ökar konflikterna i världen. Det blir allt viktigare för varje lands kapital att hävda sig och ju hårdare konkurrensen blir, desto viktigare blir varje liten landvinning. Kapitalen i de olika länderna drabbar samman och de mindre och regionala krigen förebådar de större krigen, där kapitalen delar upp världen mellan sig, med hjälp av våld. Det betyder, att de krig vi ser idag har sitt ursprung i imperialismen.
Samtidigt ökas också utsugningen på hemmaplan. De senaste åren har man riktat hårda angrepp mot arbetarnas välstånd – reallönerna har sänkts rejält och pensionsåldern höjts, så att man ska kunna suga ut arbetarna ännu längre. I konkurrensen blir också miljön oviktig för kapitalismen – det är dyrare att agera miljövänligt och därför väljer man bort detta. Det är inget annat än ett hinder i konkurrensen.
Allt vad som sker i ekonomin får också återverkningar på politiken och politiken i varje land blir allt aggressivare, för att på ett bättre sätt motsvara de behov som finns hos kapitalet i varje land.
I varje land ökar repressionen och kontrollen över befolkningen. De rättigheter som arbetarna tidigare tillkämpat sig i form av bland annat strejkrätt och anställningstrygghet urholkas medan repressionen trappas upp. Antalet poliser ökar och deras befogenheter blir allt större. Övervakningen i det verkliga livet såväl som på internet blir allt skarpare. Ju skarpare den internationella konkurrensen blir, desto viktigare blir det för kapitalet att med våld slå ner på de egna arbetarna, när dessa reagerar mot utvecklingen.
I varje land trappas den nationalistiska retoriken upp. Drömmen om det förflutna och idealiserandet av en dåtid som aldrig existerat mobiliserar folket kring den egna nationen och döljer därmed klasskillnaderna inom nationen. De nationalistiska arbetarnas solidaritet riktas uppåt, mot de egna utsugarna, istället för horisontellt, mot arbetarna av alla nationer.
I varje land sparkar politiken hårdare nedåt, mot de som redan ligger nedan. Hårdare angrepp riktas mot migranter och invandrare, som ofta tvingats fly sina egna länder på grund av krig eller fattigdom. Man skapar syndabockar och riktar ilskan mot minoriteter som inte kan försvara sig.
Så formas politiken i varje land av kapitalens behov, så även i Sverige. De stora såväl som de små systempartierna, vars existens endast tjänar systemets bevarande, deltar i detta politiska spel och gör allt vad de kan för att säkra det egna kapitalets stabilitet. De har inga andra intressen än kapitalets.
Det finns emellertid alternativ. Såsom det är, behöver det inte vara.
Vårt alternativ – Socialismen
Inget annat samhällssystem har utsatts för ett sådant hysteriskt avståndstagande som socialismen. Dagligen beljuger man socialismen och man kritiserar den på helt felaktiga grunder och avslöjar därmed att man inte ens förstått eller vill förstå den. Det har såklart en grund: Inget annat samhällssystem hotar i grunden de mäktigas position – inget annat samhällssystem innebär kapitalisternas förlust så tydligt som socialismen.
Socialismen är arbetarmakt. Det betyder att socialismen till sitt väsen innebär att hela den arbetande klassen sitter vid makten och deltar i själva utövandet av politik. Socialismen förverkligar därmed demokratin i dess vidaste bemärkelse. Till skillnad från kapitalisternas ekonomi är det inte bara en samling politiska institutioner och regler som bestämmer vilka som formellt ska sitta vid makten, utan arbetarnas demokrati innebär hela det arbetande folkets kontroll över produktionen och därmed över sina egna levnadsförhållanden och hela det samhälleliga livet.
Grunden för detta styre är den planerade ekonomin, som är den oplanerade kapitalistiska ekonomins motsats. Här agerar inte företag efter eget huvud och de söker inte i varje givet tillfälle maximal ekonomisk vinning på såväl människans som planetens bekostnad. Om människan står i ekonomins tjänst under kapitalismen, står ekonomin i människans tjänst under socialismen. Genom den planerade ekonomi, vars syfte är att uppfylla människans sociala, kulturella och biologiska behov, öppnas dörrarna för ytterligare steg i den mänskliga utvecklingen.
Genom makten över ekonomin och deltagandet i det samhälleliga livet på alla nivåer kommer människan i kontakt med människan och den mänskliga isolering som kännetecknar det kapitalistiska samhället kan brytas, så att varje människa, tillsammans med alla andra människor, kan bygga en värdig framtid.
Den tekniskt höga utvecklingsnivå som produktionen över hela världen har uppnått skulle kunna ställas i folkets tjänst för att garantera en bra och hållbar tillvaro för världens alla människor, men i stället används den för att berika ett fåtal. Med hjälp av den höga tekniska nivån inom det ekonomiska och politiska livet skulle ekonomin kunna planeras efter andra parametrar än det kaos som kännetecknar kapitalismen. Såväl människan som produktionen är redo för socialismen.
Vilken skillnad gör en röst på kommunisterna?
En röst på kommunisterna är en markering mot hela det kapitalistiska systemet och på det parti som i över hundra år befunnit sig på det arbetande folkets sida.
Det är en röst på det parti, vars medlemmar stod först i demonstrationståget när militären öppnade eld mot de strejkande arbetarna och vars medlemmar i tusental spärrades in i koncentrationsläger under andra världskriget.
En röst på kommunisterna är en röst på ett stolt parti, som aldrig vikit av och som aldrig anpassat sig efter de vindar som blåst, som trots bombattentat och terror hela tiden stått på arbetarnas sida.
Trots allt det hat som kapitalet släppt löst på vårt parti, står vi fortfarande kvar, lika principfasta som tidigare. En röst på vårt parti är därför också en röst som låter dig gå med rak rygg i ett samhälle där man alltid tvingas till eftergifter och att välja mellan dåliga och sämre alternativ.
En röst på det kommunistiska alternativet visar också att det faktiskt finns ett stöd för ett annat samhälle, som inte bygger på utsugning och förnedring. Det skickar inte bara en signal till alla systempartiernas representanter att det finns ett verkligt alternativ, utan bidrar också till att visa det arbetande folket att det finns en annan politik, som faktiskt ligger i deras intresse – varje röst bidrar i denna riktning.
På detta sätt är en röst på vårt parti aldrig bortkastad. Den är alltid meningsfull, eftersom den stakar ut riktningen mot socialismen; en röst på systempartierna är däremot aldrig meningsfull, eftersom den alltid används för att ge kapitalet det stöd det behöver, låt vara att det stödet ibland kläs i rött och ibland i blått. Vi står i en stolt tradition av kamp och det arvet bär vi vidare in i vår tid. Att rösta på det kommunistiska alternativet är att göra detta arv också till ditt och därför är också en kommunistisk röst den enda meningsfulla rösten – stärk därför kommunisterna och kasta inte bort din röst!