Lars Lundberg, från SKP:s partistyrelse, diskuterade idag bland annat säkerhetspolitiken hos Victor Jara föreningen i Järfälla. Även andra politiska partier var inbjudna. Temat var: ”Hur kom Sverige till nuet – Hur kan man förändra för en bättre framtid”.

Nedan följer talet av Lars Lundberg:

Kamrater mötesdeltagare.
Låt mig först få framföra mitt och SKP:s tack för att vi blivit erbjudna att delta i denna debatt.
Vi noterar med glädje att debatten skall vara av ideologisk natur. Alltså precis det motsatta till de debatter och utspel som vi dagligen matas med i låtsasbataljerna mellan riksdagens två block. De rödgröna och de blågröna. Nästan dagligen matas vi med utspel där det ena av blocken meddelar att de skall satsa ett antal miljarder på något, genast svarar då det andra blocket med att de minsann skall satsa ännu fler miljarder. Alla måste notera att dessa miljardsatsningar alltid efterföljs av meningen ”när statsfinanserna så tillåter” på ren svenska betyder det att satsningarna kommer att genomföras om de inte äventyrar familjen Wallenbergs miljardvinster.
Ämnet för kvällen ”Hur har Sverige utvecklats fram till i dag” är ett jätteämne och skulle jag belysa det systematiskt så skulle jag behöva skriva en bok. Nu är det så lyckligt att jag inte behöver göra det då den boken redan är skriven och det gjorde vår före partiordförande Hilding Hagberg när han skrev de tre banden Socialismen i tiden. Böckerna är utgivna på bokförlaget Fram.
Jag begränsar därför mig till ett område, ett område som är mycket tydligt belysande för situationen i landet. Nämligen säkerhetspolitiken. Denna kan i sin tur uppdelas i två underavdelningar, den inre och den yttre. I den yttre säkerhetspolitiken ingår den internationella solidariteten, ja överhuvudtaget det internationella förhållandet.

Jag börjar med den inre säkerhetspolitiken.
Jag börjar min vandring 1901 och det gör jag för det var det året som man iSverige införde obligatorisk och allmän värnplikt. Det innebar att alla svenska manliga medborgare som var minst 18 år gamla var tvungna att göra militärtjänst. Man kan säga att detta var första om än mycket stapplande steget till en arme som bestod av folket.
1917 som var det stora revolutionsåret i Europa med den stora Oktoberrevolutionen som förebild innebar även en revolutionär situation i flera andra länder än Ryssland, Tyskland och Finland för att nämna två. I Sverige blev situationen aldrig revlotionär, dock präglades 1917 i Sverige av stor social oro med mängder av uppror från arbetarnas sida. Vårt parti SKP bildades också det året. 1917 är också det år då Sverige för första och förhoppningsvis sista gången får uppleva ett försök till statskupp. Dåvarande svenske konung Gustav den femte försökte sig på detta då han organiserade vad som i historieböckerna kallas Bondetåget.
Försöket till statskupp avslogs genom att arbetarklassen mobiliserade sig till massivt och fredligt motstånd. Inte en gevärskula avlossades från något håll.
År 1931 var det strejk i Ådalen och en demonstration till stöd för de strejkande arbetarna möttes av militär och de öppnade eld och skjöt ihjäl 5 arbetare. Detta illdåd möttes av arbetarklassens avsky och hat mot militären. Inte minst SKP som då var den ledande politiska kraften i Ådalen reagerade med avsky. SKP avväpnade polisen och tog själv hand om ordningsmakten.
År 1932 alltså året efter dödsskjutningen i Ådalen bildades det för första gången en socialdemomkratisk regering i Sverige. De socialdemokratiska arbetarna var naturligtvis lika upprörda som de kommunistiska arbetarna över vad som skett året innan i Ådalen.
Det första den nyvalda socialdemokratiska regeringen beslutade om var att i lag förbjuda militären att i fredstid lämna kasernområdet. Vidare beslutade regeringen att i lag förbjuda bemanningsföretag. Vi den tiden hade dessa företag som ägdes gemensamt av dåtidens fabriksägare till uppgift att föres bolag där arbetarna strejkade med strejkbrytare. Så skedde i Ådalen. Dessa bemanningsföretag hade lite lustiga namn. Ett hette Den fosterländska fanan för att ta ett exempel.Förbudet mot bemanningsföretag varade fram till 1989 när riksdagen tillät dem och privat arbetsförmedling. 1998 träffade LO kollektivavtal med dessa bolag och därmed var detta gift på arbetsmarknaden totalt legaliserat.
Jag slutar den här vandringen om den inre säkerhetspolitiken där jag började. Jag sade att 1901 infördes den obligatoriska värnplikten i vårt land. I år 2010 avskaffades den. Detta skedde utan någon som helst politisk debatt i Sveriges riksdag trots att värnplikten under alla år av arbetarrörelsen setts som en demokratisk säkerhetsventil. Vi har nu en yrkesarme, där de anställda militärerna dessutom är mycket lågt betalda. Vem eller vilka kan tänkas söka sig till ett sådant lågavlönat yrke. Låter vi tanken löpa fritt kan vi hamna i en katastrofal situation.

När det gäller den yttre säkerheten eller relationerna till omvärlden har Sverige de senaste 35 åren genomgått en mycket dramatisk förändring. Länge var ledtråden i svensk utrikespolitik alliansfrihet och neutralitet. Direkt efter det andra världskrigets slut fanns det i Sverige långtgående planer på att bilda ett nordiskt försvarsförbund, i och med att Nato bildades och Norge och Danmark anslöt sig till Nato grusades dessa planer. I efterkrigstidens Sverige fanns det naturligtvis ett aktivt samarbete mellan Sverige och Nato när det gällde kampen mot Sovjetunionen. Detta samarbete som vårt parti alltid påtalade som ett brott mot neutraliteten förnekades systematiskt av statsmakten. Samarbetet var hemligt. Det fick inte synas. Det var helt otänkbart att Nato-trupp skulle få sätta sin fot på svensk mark.
Trots att utrikespolitiken rent formellt inte ändrats i relationerna till Nato så övar numera Natos trupper varje sommar på svensk mark. Dessutom deltar svenska soldater nu i krig under Natos befäl. Så sker i Afghanistan. Detta sker utan debatt då de stora blocken i svensk politik är överens om den nya politiken.
För att ytterligare belysa skillnaden i gårdagens och dagens svenska utrikespolitik vill jag hänvisa till ett tal som Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme höll den 29 juni Santiago de Cuba där han framträdde tillsammans med Fidel Castro.
Olof Palme sade bla.
”I går var Moncada en bastion för förtrycket. Här torterades, här förtrampades människovärdet, här mördades. Därför blev Moncada också en symbol för förtrycket. Därför blev Moncada också de Kubanska revolutionärernas första angreppsmål.
I dag finns i Moncada en skola. Här lär sig barn att skriva och läsa. Här läggs grunden till framtiden. Därför är Moncada i dag också en symbol över Kubas fredliga framsteg.
Palme fortsätter.

Förr eller senare kommer också den blodiga chilenska regimen att försvinna. Så var det på Kuba i går Så är det i Vietnam och Portugal i dag. Så blir det i Chile i morgon. Ty förtryckarna bär inom sig fröet till sin egen förstörelse.”

Så uttrycktes alltså Sveriges utrikespolitik för 36 år sedan av Sveriges statsminister.
Skulle vi idag sätta Olof Palmes tal i händerna på Mona Sahlin eller Lars Ohly och uppmana dem att resa till Kuba för att där framföra det inför internationell press skulle dessa moderna politiker hellre begå självmord än att framföra talet.

Man behöver egentligen inte säga mer om förvandlingen av svensk utrikespolitik de senaste årtiondena, därför stannar jag här

Tack för uppmärksamheten.